Tack Bob Hansson

I dag är dagen efter natten då min femåriga dotter kräkts en gång i timmen. Det betyder att hon är väldigt trött och vill tillbringa dagen framför Bollibompa under täcket tillsammans med mamman – alltså jag. Jag får verkligen tid att vara nära henne, vila och tillbringa tid till viss eftertanke. I dag hittar jagBob Hanssons inlägg från 21 mars och känner mig lite befriad.

du är inte perfekt. grattis!

21 mar kl 00:01, 2011

Skrivet av bobhansson under kategorin kärlek hur fan gör man | 8 Kommentarer | Permalink

Perfekta människor kan bara besegras av en enda sak. De inmperfekta. Även om vi säger ”nej nej, så klart att jag inte kräver av mig själv att jag ska vara perfekt” så tror jag att det är visst det vi gör. Vi bara kallar det något helt annat. Typ fräsch.

Men vi tror nog fortfarande att en perfekt student får lättare jobb, att ett perfekt barn är ett bättre barn, att, att en perfekt älskare ger ett skönare ligg osv osv…

Det är helt fel.

Man vill inte anställa en perfekt student utan en duktig medarberare och det är inte teknik utan kärlek som ger de bästa liggen.

Och vem tusan har hört talas om ett perfekt barn?

 

Vi människor tror att vi själva måste vara perfekta, samtidigt som vi inte alls är intresserade av andra perfekta människor.

Vi har nämligen numera tillräckligt många perfekta maskiner, perfekta människor tråkar bara ut oss ännu mer.

–       Jag gillar Karin för att hon är så driftsäker och har så snabb responstid samt att hon är energisnål, med andra ord för att hon knappt märks.

En tänkbar replik?

Nej, vi gillar att människor märks. Det är lite hela poängen att vara ihop med någon, att den märks. Nästan all kultur, alla böcker filmer och låtar handlar om människor som inte är perfekta, handlar om människors funktionella brist.

Maskiner ska vara perfekta. Människor ska verkligen inte vara det. Vi bara tror det.

Ett banalt exempel: kulturellt sett tror vi att idealet är att människor inte ska lukta människa. Därför duschar vi och sprayar vi oss järnet. I själva verket är den mänskliga doften en stor anledning till att vi blir kära och kåta. En luktfri människa skulle förmodligen inte säga oss ett skvatt.

Så den dagen vi verkligen lyckas att ta bort vår doft, kommer våra människornas likgiltighet för oss att öka dramatiskt.

Den luktfria människan blir mindre älskad, det perfekta barnet, om det skulle finnas, skulle även det få mindre kärlek än det barn som i ena stunden krånglar för att i nästa stund säga ”förlåt mamma jag älskar dig”.

En film utan problem är en skitfilm, något vi är helt ointresserade av. Människor utan gnissel fungerar möjligen som svärmödrar, men inte som livskramrater.

Din brist är din tillgång.

Det är förmodligen just det du har komplex för och vill ta bort få lite mindre av, som gör dig mänsklig, som får människor att bry sig om dig.

Ordspråk ett:  Ta inte bort din brist eftersom det är din brist som skiljer dig från maskinerna.

Ordspråk två: utan brist är du körd (som en bil).

Eller varför inte en favorit i repris:

  Ta inte bort din brist, ta betalt för den.

 

Sammanfattning: dagens blogginlägg menade att människans chans att skilja sig från maskiner, är att inte vara perfekta, vilket passar jättebra eftersom man inte kan vara perfekt, man kan bara försöka (och därmed misslyckas). Det disperfeka är något du skäms för i onödan, eftersom det förmodligen är det som gör dig vibrerande och därmed älskvärd. Bloggaren vill dock påminna om att den forskning som dessa argument bygger på, förmodligen är gedigen, men för bloggaren helt okänd.