Drottningoffret

januari 31, 2010

I morse låg jag kvar i sängen och läste det sista ur boken som varit mig trogen i några dagar, Drottningoffret av Hanne Wibeke Holst. Jo det är möjligt att ligga kvar i sängen ensam hemma med tre barn och övernattande kompisar. Det är ju enklare ju fler barn det är… eller ialla fall ibland…inte så ofta… men någon gång händer det!

Jag har följt Elisabeth Mayer och Charlotte Damgaard under valkampanjen. Mayer har haft ett hot riktat mot sig, både ett yttre och ett inre där släkten och historien gör sig påmind. Hon är makalös denna Mayer som satsar på att bli  första kvinna som Danmarks statsminister. Hennes fokus på uppdraget gör att många kallar henne både kylig och arrogant. Men Mayer har ett mål och det tänker hon nå. Damgaard lever i det välkända landet mellan sitt uppdrag/karriär och familjen, hon är en lysande stjärna i politiken och utsedd till kronprinsessa. Klarar familjen av det? Eller vore det inte enklare om hon tog ett annat jobb?

Boken har så många vinklar inte minst synliggörs de främlingsfientliga strömningarna som finns nära oss. Men jag fastnar i frågeställningarna för Charlotte och lever med henne under mina dagar med boken. Hon är utsedd till Kronprinsessa som tilltänkt statsminister en dag och  jobbar heltid med politiken. Jag är fritidspolitiker i Bergs kommun, men ändå finns likheterna där. Ilskan, oron, hoppet.

Annonser

Laddar för valrörelse.

januari 30, 2010

Jo den är redan igång, valrörelsen. Det är ca 8 månader kvar till 19 september då jag hoppas att vi alla med rösträtt använder den.

Just nu är jag på väg in till Socialdemokraternas distriktstyrelse här i Jämtlands län, dagens stora fråga är just valrörelsen. Hur når vi väljarna med vårt budskap? Hur får vi debatter som är sakliga och intressanta för framtiden? Hur lyfter vi fram vårt eget budskap utan att racka ner på andra? Hur beskriver vi den sittande regeringen och i mitt fall även den nuvarande majoriteten i min kommun utan att komma till personliga påhopp?  Som en intelligent partikamrat sa i förra veckan -”Vi ska lyfta fram kontrasterna i våra olika budskap.”

Jag ser fram emot dagens diskussioner och laddar inför en hård men rättvis valrörelse!

En sak till…

Det ligger en sångtext här bredvid mig från den kör som jag sjunger i (Sång för alla med Anders Hedén) för att det är så jäkla roligt! Den ger en bra start på denna lördag med -22 grader där ute:

”Oh vilken morgon, oh vilken härlig dag. Oh vilken morgon, livet har sitt behag!

Susanne Reuter som Gud.

januari 29, 2010

Efter år av Bolibompa, Björnes magasin, Dagens visa mm mm. Har jag nu upplevt mina äldsta döttrars favoritprogram –Guds tre flickor. Det är klart att jag gillar Bolibompa, att jag ler när barnen sjunger och att Snigel är bland de raraste gosedjuren men ändå… Det är ett av de bästa serier för barn/ungdomar jag sett. Susanne Reuter gör Gud på ett  utmärkt och opretentiöst sätt. Serien handlar om tre 14 åriga flickor, dom kämpar för att både för sig själva och för att världen ska bli bättre. Stora som små bekymmer dyker upp, ibland löser de altt själva ibland hjälper en finurlig och fantasifull gud  till. Det är en serie som jag välvilligt har slagit mig ner i soffan på lördagskvällen för att titta på, jag blir varm i hela kroppen när jag ser och hör vad som landar i mina döttrar. Det är skönt med alternativ!

Reuters rollfigur avslutar serien så här:

”För det är ju så i livet, att det inte blir riktigt som man har tänkt sig. Tricket är att kunna slappna av ändå, fast man inte vet vad som ska hända. Det är också då man hör sin inre röst bättre.”    ”Vad jag försöker säga är – var inte rädda. Om ni vill kan nu tro på mig men nu behöver egentligen bara tro på varandra, för där finns jag.”

Nu på lördag är det inte Guds tre flickor, programserien är slut men jag kommer nog att krypa upp i soffan med tjejerna ändå… och se på Dagens visa…

Allt gott

Vem kan man lita på?

januari 28, 2010

Ja, efter nyheter i tidningar, radio och TV så ställer jag mig frågan -Vem kan man lita på?

Det står om en man som arbetat högt upp i polismyndigheten. En man som nu står anhållen för våldtäkt. Han har jobbat med jämställdhetsutbildningar inom poliskåren. Jag får riktigt ont i magen…

För ett antal år sedan då jag jobbade med min förra kollega i ett projekt för unga kvinnor i länet så engagerade vi en polischef som talade om sexuella trakasserier, mäns överordning och mäns våld mot kvinnor. Han upplevdes mycket påläst och ödmjuk inför frågan. Han fick vårt förtroende, vi lyssnade och nickade tacksamt för att en man i hans ställning förstod vad vi menade. Han tog exempel som kvinnor arbetandes på kvinnojourer upplevt och sammanställt. Han berättade om episoder ur hans yrkesliv såväl som ur sin papparoll.

Vem den här misstänkta och anhållna mannen än är, jag kan inte säga att det är samma man. Men jag kan förstå att de som litat och lyssnat till den häktade mannen känner sig kränkt och förbannad. Men det är nog ingenting mot för hur den kvinna som blivit utsatt känner. Jag undrar: Vem kan man lita på?